Älskade, Älskade Timmy-Tut!

Nu ska jag berätta lite om en hund som alltid kommer att finnas i mitt och många andras hjärtan: Timmy Tut.

Timmy föddes någon gång år 2000 i Spanien, där han kom att leva ett hårt liv under sina första 3 år. Sedan fångades han in och hamnade på SOS Animals i Málaga, för att sedan flygas till Göteborg och ett fosterhem där. I april 2003 var vi tvungna att avliva vår älskade Batte, min älskade borderterrier som jag fått i 11-års present av mina föräldrar, och jag var utan hund för första gången i mitt liv. Jag hade precis träffat Mattias och vi bodde i en 1:a på Göta i Borås, jag jobbade på ridhuset och hade min älskade häst Pajaz, men något fattades snart. Mattias hade aldrig haft hund tidigare, men jag visste att man inte kan leva utan hund, så jag anmälde oss som jourhem åt SOS Animals i Sverige. Först blev vi ombedda att ta emot en stor korsning vid namn Gandalf, men tackade nej med tanke på utrymmet. Sedan kom ett telefonsamtal som skulle ändra mitt liv för alltid: kunde vi åka till Göteborg och hämta en dalmatiner/gd-korsning vid namn Timmy? Hans fosterföräldrar skulle separera och ingen av dem ville ha kvar Timmy. Återigen var det fråga om storlek och utrymme, men eftersom det var ganska akut för hans del så sa vi ja, det var ju bara för en kort period tills de hittade ett permanent hem åt honom. Eller hur…
Vi åkte till Göteborg och där träffade vi den mest stressade, uppjagade, hysteriska hund jag någonsin träffat. Han sprang konstant i deras trädgård och apporterade tennisbollar med ett jagat uttryck i ögonen, konstant jagad av sin lilla terrier-mix kompis från Spanien, som frun i huset dock ville behålla… Vi fick ett rött halvstryp med oss, men inget koppel… Det var nog en eftermiddag/kväll så inget fanns att köpa på vägen hem heller… Mattias gav sig på att röja lite i den lilla lägenheten för att göra bättre plats åt stora Timmy (mkh 67 cm…) och jag skulle gå ut med honom, men det enda jag hade att ta honom i var bogserlinan som låg i bilen. Inte helt praktiskt! Han kom i alla fall lös och sprang ut mitt framför en bil! Som tur var hann bilen tvärnita innan den träffade honom och han stod helt stel i strålkastarljuset. Jag grät och undrade vad jag hade gett mig in på. Det fortsatte jag göra under första veckan och hade i princip bestämt mig för att hitta ett nytt hem åt honom så fort som möjligt. Han var väldigt orolig och följde mig var jag än gick, drog i kopplet, kastade sig efter saker, letade alltid mat och var inte alls van vid att vara inomhus.
Hans hårda liv såg vi spår efter hela tiden: han hade en pålagring på ryggraden, troligtvis efter en träpåk som någon slagit honom med, hans högra lårmuskel var skadad efter en trolig bilolycka, han hade skavsår i sin vackra päls efter ett för litet stryphalsband, armbågarna var pälslösa efter för många nätter på hårt underlag. Han var mager som en skrika, både revben och ryggrad stack ut på honom.
Så började spekulanterna ringa och skulle komma och titta på honom, då var det dags för veterinärbesök, lagom till vilket han blev sjuk. Veterinären konstaterade att han hade hjärtmask och trolig lunginflammation — stackars Timmy!
När vi kom hem och skulle sova den kvällen så fick han som vanligt ligga i soffan (vi hade bara en 105-säng och det var ganska trångt ändå), men han envisades med att trycka ihop sin stora kropp i fåtöljen närmast sängen och låg och gnydde ömkligt. Jag hade börjat fatta tycke för denna stora, vackra hund med sin hemska historia och lät honom så komma upp i sängen och lägga sig. Mattias låg inträngd mot väggen, Timmy i mitten och jag längst ut. Jag var tvungen att hålla mig i madrassen och ha fåtöljen bakom mig för att inte ramla ur sängen, men för första natten sov han lugnt. Kanske första natten på många år. Efter det var vi oskiljaktiga och hans följde mig var jag än gick. Snart gick han upp i vikt, från 35 kilo när vi hämtade honom till imponerande 45 kilo och han var så fin!!!
Eftersom han hade så mycket hälsoproblem så gick det inte att försäkra honom och föreningen fick inte sälja honom, men jag bad att få behålla honom och den dagen papprena kom på att han var överskriven på mig var en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag ångrade mig inte en enda dag, han var mitt allt och den mest lojala hund jag någonsin träffat! Han hade ett hjärta av renaste guld och alla älskade honom var vi än gick. Han var kastrerad, helt ointresserad av andra hundar, men älskade människor. Och mat!
Som han kämpade för mat! Han var ju ganska stor och kom lätt upp i höjd med bord och mat, han stal hallonkräm rakt ur min tallrik och en gång skulle jag och mamma äta tacos hemma hos henne och lämnade Timmy obevakad med en bricka tillbehör. Från vardagsrummet hördes ett skrammel och när vi kom in låg alla grönsaker och osten i en salig röra på bordet — frestelsen hade blivit för stor. En hund som varit tvungen att kämpa för mat kommer aldrig att släppa det beteendet har jag förstått. Men det gick inte att bli arg på honom, han var så ofantligt söt och hade redan lidit så mycket, så vad gjorde lite busfasoner? Jag älskade honom över allt annat.
Han älskade att springa. För er som känner Harry så kan jag berätta att jag mer än en gång tänkt att det är en del av Timmy som kommit tillbaka till mig, för de är så lika! Det bästa han visste var att få följa med mig ut när jag red och springa lös framför hästen, han försvann aldrig från mig, långt före var han, men han kom alltid tillbaka! Många gånger red jag över stora vägen vid ridhuset och sedan över järnvägen för att komma upp på de långa ridvägarna — då böjde jag mig bara ned och kopplade Timmy och så red jag över och sedan kopplade jag loss honom när vi var säkra på andra sidan. Maken till snällare hund och häst får man leta länge efter!
När vi köpte Yoggi så visade Timmy en helt ny sida av sig själv. Från att ha varit helt ointresserad av andra hundar, till att bli världens bästa storebror! Yoggi var ju så liten och Timmy så stor, men han lade sig ned på golvet för att låta Yoggi bita honom i halsen och öronen och lekte alltid med honom. Yoggi avgudade honom och var alltid där han var.
Timmy älskade även vatten! Hans favoritlek var att dyka efter stenar eller stå och hoppa på dem på botten, han kunde hålla på i timmar.
Att han kom att kallas Timmy-Tut beror på att vi som sagt bodde i en 1:a de första månaderna och han var nästan alltid runt fötterna på en, vilket ledde till att man sa ”Timmy, tut” och sedan hängde det med.
Vi fick 4 fantastiska år med honom, sedan blev hans problem med njurarna för stora och vi var tvungna att ta bort honom, den största sorgen i mitt liv. Jag hoppas att han var lika lycklig som jag under de år vi fick.
Jag saknar honom varje dag, men ser det som sagt som att jag fått tillbaka honom i Harry och det är en liten tröst. För en sådan hund får man bara en gång i livet.

Jag älskar dig och saknar dig vansinnigt, älskade, älskade Timmy-Tut!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s