How to Train Your Human…

Vi älskar våran Harry, men helt ärligt: han är ett himla UFO! Ända sedan vi träffade honom första gången som liten valp, så har han varit extraordinärt konstig! Han kröp under dörrar istället för att gå runt dem (fastnade således…), tuggade på elsladdar, tvättmedelspaket & synålsdynor, ramlade 3 meter ned i en grushög, sprang fort som bara den rakt in i en stängd dörr… Jaa, som ni vet är historierna många. Likaså teorierna om varför han är så konstig…
Pappa är ju övertygad om att han inte fick tillräckligt med luft vid födseln, vi läste någonstans att man benämnde speciella människor som rörda av änglarna — men en sak är säker: han är en riktigt udda liten typ!

En av hans största nojjor är och har alltid varit mat. Att äta den, hur och när den serveras, vad det är för mat, om man verkligen behöver mat för att överleva, ja, you name it! Så i somras lämnades han ju in för rengörning av tänderna under sövning och efter det fick vi en helt annan hund! Han kastade i sig maten och försökte sno lite av Yoggan (inte så stor risk att det var något kvar där…) och det var som om han hade varit hungrig i alla sina 5 år på jorden…
För ett tag sedan började han nojja ur igen och jag rengjorde tänderna bästa jag kunde, men han har liksom inte kommit igång igen. Vi har testat det mesta, kör med uteslutningsmetoden, men ikväll kom det stora genombrottet. Anders gav hundarna mat, blötlagd som vanligt (Harry äter inte annars…) och Yoggi slukade sitt som vanligt, men Harry tittade på maten, sedan på Anders, suckade och gick sin väg. Inget ovanligt med det. Sedan låg han i alla fall ute i köket och han är VÄLDIGT noggrann med att han vill ha sitt ”varsågod” (gärna 2 gånger eller fler), men trots flera försök så åt han inte. Ibland hjälper det att sitta hos honom, så jag & Anders turades om att göra honom sällskap — ingen framgång. Jag vet att de flesta av er tänker: ”Men ge upp!!! Han äter när han blir hungrig!” Och det är helt sant, men den här gången var jag helt övertygad om att han försökte kommunicera något med oss, men vi var för tröga för att fatta vad han ville. Vi gick och satte oss i vardagsrummet igen och han blev liggande på hallmattan, vänd mot köket. Annars kunde jag nog ha tänkt att han ville gå ut, men positionen sa något annat. Så vi försökte igen och Anders skulle ställa ned matskålen, som var fylld till bredden, men då sa jag att vi skulle prova att bara ge honom typ 1-2 matskedar av maten, han kanske tyckte det var för trångt i matskålen?… Så vi hällde över det mesta i en annan skål och fyllde på det som var kvar med lite mer vatten och ställde ned. Med andan i halsen tittade vi sedan på: han gick försiktigt fram till matskålen, så hörde vi hur han slickade i sig lite vatten, och sedan… ÅT HAN!!! Han gjorde rent hus i skålen, jag testade att lägga i en matsked till — han glupade i sig den. En matsked till — mums! Då slog mig hela situationen och hur fåniga vi måste se — Harry vände sig om och gav mig ett mörkt ögonkast, som för att säga: ”Det är väl inte mitt fel att du bara är en dum människa som inte förstår något!”
Fina, roliga, konstiga lilla Harry-Smarry! Nu ska vi köpa en större och vidare matskål åt dig så du har plats att smaska runt — och i fortsättningen ska vi lyssna på allt du har att säga och inte ta för givet att du är konstig… =D

Älsklings-UFO!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s