0

Typiskt Harry!

Igår skulle jag ge mig ut på en sista ridtur på Magnolia innan vi skulle åka från Båtspikartorp. Jag funderade länge och väl på om Harry skulle få följa med ut eller inte, hans facit i de trakterna är ju inte direkt lysande… Men när jag kopplade loss Yoggi så såg Harry så himla ledsen ut att jag inte hade hjärta att lämna honom kvar, så jag bestämde mig för att chansa. Vi hade ju ingen tid att passa, så det hade ju gått att vänta in honom också. Sagt och gjort, jag satt upp och red iväg med två mycket lyckliga hundar framför oss. Kom precis fram till skogen, vilket tar typ 5 minuter, och sedan var han borta! Jag ropade på honom hela vägen uppför den branta backen och sedan var jag tvungen att vika av in i skogen mitt i backen och då hade vi fortfarande inte sett till honom. Yoggi travade lyckligt på framför oss genom skogen och njöt. Vi kom ut ur skogen och vände ned till den långa backen hemåt, fortfarande ingen Harry. Då stannade jag för att ta kort på den fantastiska utsikten över Inga-Lill och Arnes gård:

IMG_6020

Jag, Magnolia & Yoggi beundrar utsikten!

När jag skulle knäppa nästa bild, kom det lurviga lilla monstret travande in i bild som om han aldrig varit ifrån oss:

IMG_6028

Typiskt Harry!

Jag skrattade gott hela vägen hem och han sov så snällt ute på gräsmattan resten av dagen! =)

Annonser
0

Tränartankar Del II

Igår hade Härliga Hund en artikel om valpars minne (läs den här) som utgick ifrån en intressant artikel på Perfectpuppycare.com (som du kan läsa på engelska här) och där den sista punkten handlade om att träning med positiva metoder fungerar bättre. Jag kan känna att jag blir lite förvånad/full i skratt att man tycker det är en nyhet fortfarande. Jag gick min instruktörsutbildning på Hundens Hus här i Stockholm och där jobbar man med postiva metoder och det har även de tränare jag anlitat gjort. En del tycker tydligen att det är lite ”fluffigt” (precis som inom hästsporten…), men jag kan inte förstå hur man skulle VILJA träna på något annat sätt! Tro mig, jag har gjort MÅNGA misstag som gått ut över hästar och hundar innan jag förstod och lärde mig vad jag egentligen höll på med och jag önskar mer än något annat att jag kunde ta tillbaka alla de fel som jag gjort! Då kanske Yoggi skulle vilja gå fot bredvid mig, som Harry gör. Vi är bara människor och vi gör fel, det är inget att snacka om, men så länge vi FÖRSÖKER göra rätt och behandla våra fyrbenta kompisar med kärlek och respekt så är jag nöjd.

Min första (och hittills enda) storhäst, Pajaz, honom hade jag det allra största förtroende för och en enorm respekt för hans intelligens, så jag hade ”delat ledarskap” med honom. Min mamma sa att det kunde man absolut inte ha med en häst, men jag tycker det gick utmärkt och vi hade vansinnigt kul ihop! Han lärde mig bra mycket mer än vad jag lärde honom, det kan jag lova! Kanske därför jag inte skaffat någon ny häst än, trots att det är 10 år sedan han lämnade jordelivet i år.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Älskade Pajaz!!!

Min älskade gatuhund Timmy önskar jag också att jag hade haft mer förståelse för VARFÖR han gjorde som han gjorde, men det gick bra ändå! Han hade det största hjärta man kan tänka sig och fick mig att skratta och uppskatta honom varje dag. Jag ser så väldigt mycket av honom i Harry och är glad att jag fått en ”andra chans” med honom.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Finaste Timmy-Tut!

Alla mina erfarenheter och gamla kompisar ligger till grund för hur jag vill träna hästar, hundar och elever idag och jag är nöjd med att ha landat i de tankar jag har. De sätts på prov när man då får hundar som Cid & Seifer till exempel, men om man bara härdar ut så är belöning så mycket större. För vem vill egentligen ha en vän som är ens vän för att den är rädd för vad som skulle hända om den satte sig emot?…

Och vi människor funkar ju likadant egentligen! Forskning visar att positiv förstärkning funkar mycket bättre på människor än negativ. För om du gör fel och blir ”bestraffad”, så har du ju fortfarande ingen aning om vad du ska göra för att det ska bli rätt och kanske därför väljer att inte försöka igen överhuvudtaget. Gör du däremot rätt och blir ”belönad”, så ökar sannolikheten att du gör om samma sak och kanske törs testa nya grejer också! Win, win!

Yoggi och Harry under filten

Mina gurus i vardagen!

0

Livslångt Lärande

Som många av er vet, så är jag utbildad hundinstruktör och kommer innan dess ifrån många år som ridlärare och instruktör inom hästsporten. Som instruktör så kan man ha alla möjliga inställningar och approacher, från know-it-all till den mer ödmjuka varianten. Jag har alltid älskat att undervisa och det har alltid kommit naturligt för mig. Min mamma jobbade som tränare och ridlärare under hela min barndom och jag satt timmar vid sidan av ridbanan och bara lyssnade på när hon instruerade sina elever. När jag sedan själv började jobba som ridlärare direkt efter gymnasiet, så hade jag ingen formell utbildning, men jag hade något som jag skattar mycket högre både i mig själv och i de tränare jag vill träna för: engagemang och glöd. Man kommer väldigt långt med ett bra öga och intresse. Min moster är också tränare och jag tror att mitt sätt att undervisa ligger mer åt hennes håll än min mammas förvisso, men jag har ändå lärt mig massor av dem båda. Men precis som min moster så inser jag och är tacksam över vad JAG lär mig för varje ny häst/hund/människa som jag instruerar. Det är nog en förutsättning för att älska sitt jobb, om man inte är en person som älskar att tillrättavisa andra förstås… Det finns ju de människorna också.

IMG_3785

Rumänien 2013

2012-05-30 19.21.54

England 2002

När jag nu har haft Cid & Seifer i snart 3 veckor så är min längtan efter att fortsätta jobba med hundar och hästar större än på länge. Att jag dessutom fick ett sms med förfrågan om att hålla dressyrträning i morse gjorde inte längtan direkt mindre… =) För även om (eller kanske snarare tack vare) att Cid & Seifer är så fruktansvärt ”mycket” hund och så lite tränade och jag är färdig att strypa dem ganska ofta för att de inte kan ta minsta kommando eller har ens 2 sekunders stadga — så ger det mig så ofantligt mycket tillbaka! Att se en hund ”klicka” eller verkligen förstå något för första gången är för mig magi. Det är kärlek och glädje och det som får mig att leva. Precis samma känsla som när man har en ridkoleelev som för första gången lyckas byta sittben i traven eller klarar sin första galoppfattning — det är oerhört stort att få vara en del av det där. Nästan roligare än att träna de som redan kommit långt och kan massor, men bara nästan!

För jag ser på Cid & Seifer hur de växer, att deras självförtroende byggs en liten, liten bit i taget och hur de blir lugnare och faktiskt ”smartare” för var dag som går. Det är en fantastisk resa, hur sliten jag än känner mig och hur hopplöst det än känns emellanåt. För vi får aldrig glömma att det är vi som ansvarar för att ge våra hundar och hästar ett bra liv, det är vår skyldighet att se till att de får lek, motion, mat, kärlek och trygghet att växa till att bli bra individer. Vill man inte ha det ansvaret så ska man inte skaffa något djur överhuvudtaget!

Golden tangle

Far & son lek

Seifer tunga

Seifer har en låååång tunga!!!

För mig, varje individ, en ny möjlighet att lära mig massor! Och som jag längtar efter att sitta på hästryggen igen!

0

3 Cowboys!

Igår var en väldigt tråkig dag för hundarna, men de behöver säkert sådana dagar också… =) Först var vi och fiskade hela förmiddagen och nog för att Yoggi blir HEEEELT galen när dragen plaskar ned i vattnet eller fiskarna slår eller när pappa tog upp en rätt stor gädda, men annars ger det nog inte lika mycket som säg en fjälltur…
På eftermiddagen var det sedan dags för den stora händelsen under denna vecka: fjällritt!!! Från början hade jag endast tänk att jag & Anders skulle åka iväg på det och det var svårt nog att övertala honom — pappa hade jag inte en tanke på! Men så sa jag bara på skoj att han skulle med och det köpte han direkt! Efter det har det varit något han verkar ha sett fram emot väldigt mycket och det var en nervös tystnad hela vägen ut till ranchen. Den ligger på Trumvallen och drivs av Lisa & Johan, som under sommarsäsongen leder turritter på allt från 3 timmar till flera dagar och även cattledrives över fribetes-områdena här i Härjedalen. De har lätta nordsvenskar och något varmblod, alla valacker — vilket bara styrker min åsikt om ston! =)
Det var ett par till som skulle med på vår tur och det stod hästar uppbundna i staketen och Lisa funderade ett tag innan hon delade ut hästarna till oss:

Pappa & Indie
Anders & Bringbaus
Jag & Sioux
Pappa & Anders svingade sig upp som om de aldrig gjort annat och satt snart stadigt i de breda westernsadlarna och pappa fick in stylen med ena handen på sadelknappen och den andra höll tyglarna, med Zeb Macahan som stor idol!
Jag tog lite mer tid på mig, hade gärna stått och borstat och pussat på Sioux hela dagen och varit fullkomligt nöjd! Men sedan satt jag upp och när vi red iväg så var det som om hjärtat hoppade till och hamnade i rätt takt igen, efter många års orytm… Jag är inte hel utan hästar i mitt liv — jag har ridit varje dag i 25 års tid och det finns inget bättre i hela världen! Så jag måste ha häst i mitt liv igen, det finns inget annat sätt att leva.
Turen gick genom skog och mark, upp och ned på smala stigar och ”trots” att det var nordsvenskar så var de smidiga och säkra på fötterna. Så, nu är det klart: någon gång i mitt liv ska jag ha nordis! 
Anders & Bringbaus ute i Härjedalsskogen!
Pappa the Cowboy!