0

Att det ska vara så svårt!!!

Just inkommen från morgonpromenaden med hundarna, skönt med lata hundar när man är gravid har jag märkt! Tja, annars också iofs… =) Vi går genom ett skogsparti och jag ser en man med en jättestor spaniel av något slag, husse pratar i mobilen och är inte så uppmärksam, men hunden är ju i alla fall kopplad. Så jag kortar upp mitt koppel, för stigen blir så väldigt smal där vi kommer att mötas, annars tycker jag det är bättre att låta bli kopplet för att inte elda på mer än nödvändigt. Men mannen står kvar mitt på stigen och det går inte att komma förbi annat än genom att ge sig ut i höga snåren.

-Det går bra hälsa, den är snäll! upplyser han mig medan han fortsätter prata i telefon på något annat språk. Han kortar därför inte upp kopplet någonting, utan låter hunden stå kvar på långt koppel.

-Ja, men det är inte de här, hör jag mig själv ljuga, för jag vet inte vilken gång i ordningen.

-Jaha, säger han och tar ett fastare grepp runt kopplet i alla fall, men flyttar inte på sig och tar inte in sin hund.

Så jag får helt enkelt ge mig ut i snåren med båda mina och joo visst, den stora hunden kastar sig fram emot oss när vi försöker passera!

Jag är bara så fruktansvärt jävla trött på denna totala brist på respekt för andra hundar och människor! I min enfald trodde jag att det ”bara” var ett problem med de som har sina hundar lösa, men nej… Vad är problemet liksom? För jag fattar inte. Är det jobbigt att hålla i ett koppel? Orkar man inte dra in snöret några decimeter så att någon kan få passera ostört? Och de som har sina hundar lösa inne i stan — tror de verkligen att hunden får ut så jävla mycket mer av det än att gå i ett koppel?!?

Självklart önskar jag att mina hundar inte tyckte det var jobbigt med hundmöten, men Yoggi blev anfallen av en vuxen hund när han var 8 veckor gammal och jag har full respekt och förståelse för hans känslor. Han litar inte på att jag kan hjälpa honom  samt tycker det är svårt att läsa andra hundar och därför tar han på sig att försvara sig och Harry först och reagerar först och tänker sedan. Harry har självklart blivit påverkad av detta , även fast han inte har ens en gnutta ilska i sin lilla terrierkropp! Jag är trött på att behöva känna det som att jag ska ”skämmas” över hur mina hundar beter sig vid hundmöten. Jag funderar på att börja säga att mina hundar har rabies för att få någon slags sfär där vi inte blir undanträngda, stressade, ”hotade” eller allmänt ignorerade! För det är ju faktiskt inte vi som gör fel, men det är ändå vi som får anpassa oss…

Annonser
0

En Perfekt Promenad!

Förra veckan satt jag och diskuterade dagens ständigt uppkopplade tillvaro och jag är sååå skyldig! Jag kollar Facebook, Instagram och Aftonbladet det första och sista jag gör varje dag, helt sinnessjukt Jag sitter alltid med dator framför tv:n och bloggar/läser/skriver samtidigt som jag kollar på något program, jag mailar/bloggar/pratar i telefon när jag är ute och går…  Men jag är medveten om problematiken och är motiverad till att göra en ändring! Nu är det inte tillåtet att ha telefonen när vi ska äta (det är tillbaka till barndomen) och det enda jag får göra på promenaderna är att lyssna på podcast/svara i telefon — alltså inget som tar bort min visuella närvaro från hundarna och promenaden! Idag var första riktiga försöket och det gav utdelning direkt! Vi har haft vår första promenad utan ett enda morr, ingen rest ragg och och ingen svans böjd över hela ryggen!!!

Yoggi blev attackerad när han var valp och det har jag aldrig riktigt lyckats reparera, vilket har lett till att han har överfört sin osäkerhet på Harry. Det är ju såklart mycket mitt eget fel, eftersom jag nästan alltid går med dem tillsammans istället för en och en. Harry älskar ju allt och alla, men när han går med Yoggi så hänger han ofelbart på hans osäkerhet och sedan trissar de upp varandra mer och mer, det slutar oftast med utfall. Men idag var jag beväpnad med godis och uppmärksamhet och då gick det perfekt! Lösa hundar och skällande hundar passerades utan att ägnas en enda blick, allt fokus var på mig och belöningen som de fick efter att vi kommit förbi. Mina duktiga killar!!! Nu ska jag skärpa mig och fortsätta jobba med dem VARJE promenad, känslan gör ju all skillnad även för mig. Vi har ju roligt ihop när vi inte behöver bli osams över hur man beter sig mot andra hundar. =D

Soffhäng

Trevlig helg!

0

Professor Yoggi

Life-lessons Yoggi

Klicka på bilden för att förstora!

Mina hundar lär mig så mycket och framförallt Yoggi. Jag har alltid sett honom som en liten farbror, med rutig manchester-kavaj med lappade armbågar, glasögon och pipa! Idag gjorde han det ännu tydligare för mig… Jag håller ju på och jobbar med hans hundmöten och i morse tog jag med mig träningsväskan, klickern och massa godis när vi gick ut. På vägen till fotbollsplanen höll jag som vanligt på med massa saker samtidigt och framförallt att skriva på FB samtidigt som vi gick. Då känner jag hur Yoggi spänner upp sig i kopplet och sedan tittar strängt på mig! BUSTED! Han är så klok min lilla hund! Då var det ju en hund långt framför oss och jag skulle ha varit mer uppmärksam, sagt ”titta”, klickat och belönat! Istället fick Yoggi en chans att träna mig! Duktiga lilla vovve! Sedan gick vi ned till fotbollsplanen och körde ett lydnadspass. Jag sörjer fortfarande över att jag förstört hans position vid sidan, men jag får vara glad för de små framsteg vi gör och jag är väldigt noga med att bara leka fram detta moment! Läggandena och ställandena är klockrena! Inkallningen är lite förstörd för att den är intränad med ett ställande och det är nu borttaget ur klass 2… =( Så han smyger fram första biten och jag måste vara väldigt ”flaxig” för att han ska sätta fart mot mig… När vi var klara med lydnaden så fick jag ett galet infall att börja med löpningen igen och körde 4 varv runt planen (1 km), med Yoggi i släptåg — fast han sprang mest och lekte med en pinne och morrade åt mig! =D

Efter lunch gav jag mig ut igen och hade med mig morgonens läxa i färskt minne, så telefonen var undanstoppad och allt fokus var på Yoggi och vår omgivning. Jag måste säga att jag redan, efter bara några dagar, känner en STOR förändring i min egen attityd till hundmöten! Tidigare så har jag nästan fått ont i magen så fort jag ser en annan hund som vi måste passera/möta, men nu letar jag verkligen efter dem och ser dem som perfekta möjligheter att träna!!! Snacka om skillnad och förstå vad mycket negativ energi jag har överfört på mina stackars hundar utan att tänka på det! =S Sedan måste jag faktiskt ge mig själv en stor eloge för ett perfelt genomfört hundmöte!!! Det kom en tant med en förvuxen yorkie, i flexikoppel (gaaaaah, mitt hatobjekt nummer 1!!!) och ingen vidare koll på läget. Jag sa ”titta”, klickade och belönade Yoggi, ställde mig med ett ben framför honom och ett längs med hans sida (så han inte behövde hantera situationen alls), blockerade ut yorkien (som tanten hade i långt koppel och släppte fram hela vägen till oss – kärringjävel!) och höll mig lugn hela tiden!!! Under hela sekvensen hade jag dessutom närvaro och fokus nog att upprepa ”titta”, klicka och belöna Yoggi flera gånger! YEY ME! Det är inte ofta jag känner att jag har lyckats till 100% i min träning, men det här var ett sådant tillfälle och jag kände mig helt upprymd efteråt! =D Sedan mötte vi en tax som gjorde ett extremt aggresivt utfall och då drog jag av gammal vana i kopplet, varpå Yoggi genast svarade taxen… Om jag bara hade hållit på våra nya rutiner så hade det gått bra, men jag blev faktiskt rädd när den flög fram och vrålade… Jag lär mig väl! Faktum är att det är enda gången som jag kortat upp kopplet på honom den här veckan och DET är ett stort framsteg för oss båda! Jag tror på oss, det kommer gå kanon det här!

Har även börjat med inlärning av ett trick med hjälp av klicker idag — jag vill lära mina hundar att hoppa upp i famnen. Jag googlade på det igår och hittade en bra handlingsplan som jag ska testa. Första steget är att stå mot en vägg med benen böjda 90°, det känns i låren vill jag lova! Så det är ingen risk för långa träningspass… Hihihi!

Yoggi Max

Vår lille professor!

2

How Yoggi Lost His Groove…

I morse började jag dagen med att gå en sväng med Yoggi och hamnade vid en liten sjö nära oss, där jag insåg (efter 8 år mind you…) att det absolut lättaste sättet att trimma hans päls — är att se till att han har en and att titta på! Vår lilla ornitolog! Sedan tog vi en sväng i skogen innan det blev varmt.

På eftermiddagen var det dags för agility för bästa My och tyvärr har jag ingen skiss att bjuda på idag, för jag kommer inte ihåg alla hinder och svängar! Det bestående intrycket är dock att Yoggi totalt saknade motivation till att träna idag. Han lyssnade inte, stack ifrån och var allmänt inte med! Det kan vara kombinerat med lite värme, men det är inte hela anledningen. Yoggi har varit i ensamt majestät i 3 veckor nu och det märks, han är mycket mer taggad och motiverad när han har Harry att mäta sig mot, träningsmässigt. Så det blir nog bra att lill-prinsen kommer hem till helgen och ser till att kungen får jobba lite för brödfödan! Det är helt suveränt att ha två hundar att köra, dels blir det mer naturlig vila och pauser och dels så blir motivationen så mycket högre när man måste se kompisen få ha roligt och köra.

Men han var inte helt hopplös idag! Det gick inte särskilt bra med hopphindren och bytena, men slalomet! Vilken liten snubbe! Han bara gled igenom och My var väldigt imponerad av hur snabbt han lärt sig med 6 pinnar nu – vi körde inte ens med 4!!! Han var så duktig att hon faktiskt la till 2 pinnar och vi körde alltså med 8 stycken!!! Imponerande. Dock så har jag ju inte bågar så det räcker, så jag fick köra honom i koppel för att kompensera, men ändå. Sedan har vi förstått att Yoggis stora grej i agility är balanshinder! Balansbommen far han ju över som ett skållat troll och tar som bonus även när den inte är med i övningen! Söt-råttan! Idag bekantade han sig dessutom med gungan… My insåg snabbt att vi är tvungna att lära in att han måste stanna i kontaktfältet, för han bara rusade över och fortsätter han med det när ingen kan ta emot gungan — då kommer vi få se många flygturer… Det gick inte att ha honom lös bredvid den — han bara sprang upp och ned på den hela tiden! Knas. Jättekul att se att han bara går från klarhet till klarhet när det gäller de olika hindren. My sa idag att hon tror att vi kanske kan komma ut och starta någon liten tävling innan årsskiftet!!! =D Fina lille Yoggi, med rätt motivation så kommer han glänsa! Nu är det tyvärr 2-3 veckor tills My har tid med oss igen och under tiden ska vi så klart träna själva, och nästa pass blir nog på torsdag.

Idag har jag även påbörjat mitt eviga projekt med hundmöten igen. Yoggi blir ju alldeles uppstressad av att möta andra hundar och han drar även igång Harry. Nu när vi ska utöka flocken, så vill jag inte riskera att han överför det på nästa hund och jag kommer därför att lägga massa energi och träning på just detta — vilket jag borde ha gjort för länge sedan! Men i morse beväpnade jag mig i alla fall med klicker och godis när vi gav oss ut. Eftersom  mitt mål är att ”vända” på hans känslor vid hundmöten så kommer jag enbart att använda positiv förstärkning: när han ser en hund så säger jag ”Titta!”, klickar och belönar — innan han hinner jaga upp sig! Jag tycker att klicker är oslagbart i sådana här fall och jag såg resultat direkt! Första hunden vi mötte gick han förbi i långt koppel, hela tiden med blicken på mig. Mycket bra!!! ska även jobba med honom enskilt när Harry kommer hem, för det är smått omöjligt att göra det när man har båda två med sig. Harry älskar ju egentligen alla hundar, han skäller bara på dem när Yoggi börjar gruffa, men jag kommer ändå att jobba enskilt och likadant med honom – för att verkligen befästa en positiv magkänsla! Jag vill ha trygga och glada hundar! =D

0

Jag Blir Så Trött!

Alltså, när ska jag få stake nog att stå för mina åsikter och tro på mig själv som hundägare?!? Suck…

Som idag: jag gick ned till hundrastgården och släppte dem, trots att jag är lite emot hundrastgårdar. Så sprang Yoggi iväg och satte sig och sket i bortre hörnet, när det kom en kvinna med en am.staff och ställde sig utanför grinden. Eftersom jag nu två gånger (eller jag en och Anders en) varit med om att folk bara kliver in och släpper sina hundar utan att dubbelkolla att det är okej, så var jag lite nervös för att det skulle hända igen. Men hon stod kvar utanför och frågade om hon kunde släppa in den, varpå jag svarade att Yoggi inte är snäll. Då körde hon en klassiker:
-Men hon är bara 7 månader och JÄTTESNÄLL, det går nog bra!
-Fast han är inte snäll, så det går inte.
-Han ser jättesnäll ut…
*suck*
-Tyvärr, men jag kan koppla dem och gå om du vill, det är inga problem.
-Nej, nej! Jag kan stå utanför…
Så stod hon kvar utanför och hängde, vilket inte gjorde mig mindre stressad direkt! Så jag sa att jag kunde koppla Yoggi och ta upp honom på bordet så kunde hon få släppa ihop sin tik med Harry, eftersom han är snäll. Sagt och gjort. Hon släppte Amy, som tiken hette, och hon och Harry rusade runt och lekte en stund. Sedan blev tiken lite burdus och tryckte upp Harry mot staketet några gånger, men han smet iväg och körde sina vanliga rallyrundor, vilket jag lärt mig betydelsen av via Hundens Hus och delkursen i lugnande signaler hundar emellan. Men när de kom närmare oss så gjorde hon likadant igen och lade verkligen sin tyngd över honom så han trycktes mot staketet och sedan nedåt. Jag såg hur tydligt Harry signalerade åt henne att backa av, men det hon var inte mottaglig… Tillslut ledsnade Harry fullständigt och högg ifrån ordentligt. Hon fortsatte sedan att gå på honom och jag kände att jag redan var uppstressad och beslöt mig då för att koppla honom och gå hem. Under hela tiden de hade lekt så hade Amy’s matte stått vid bordet och ömkat Yoggi och tyckt så synd om honom som inte fick vara med och leka!
Det som gör mig så less är att JAG TAR ÅT MIG!!! Jag står och jobbar upp ett dåligt samvete över det hon pratar om, fast jag egentligen vet att jag känner mina hundar bättre än vad hon gör… Att jag vet att Yoggi hade blivit skogstokig och huggit henne om han hade blivit nedtryckt…

Är det fler än jag som känner så? Som tvivlar på sina egna kunskaper ibland och nästan rämnar under någon annans dumma idéer?

Nu under kvällen har jag i alla fall bestämt mig för att det är slut med spontana lekstunder även för Harry’s del. Jag tänker inte låta mig hunsas runt av ignoranta muppar som har skaffat hund och vill tycka och tänka högt och tydligt till alla och envar! Så, där har ni det!