0

Double Trouble…

Jag har alltid sagt att två hundar inte är ett dugg jobbigare än en, vilket jag står fast vid i det stora hela. Men när det gäller att träna bort icke-önskvärda problem så är det MYCEKT svårare. Dels så tror jag att de till viss del hjälps åt att skapa problemen och när de väl är befästa så är det väldigt mycket svårare att korrigera på ett korrekt sätt med två hundar.

Vårt stora problem är ju Harrys ljudliga sida, han skäller ofta och är väldigt svår att bryta. Han får jättegärna säga till en gång i nästan alla situationer, men sedan måste det räcka. Det gör det dock inte och vi har ganska länge sett Yoggi som boven i det hela. Han morrar eller gruffar väldigt lågt, så vi nästan aldrig hör honom, och sedan tar Harry över och skäller högljutt — vilket vi aldrig missar! Det är svårt att få till konsekvent träning i detta, då det sker i väldigt vardagliga situationer. Han skäller nästan alltid på parkeringar, när han hoppar ut ur bilen, nästan alltid när han går ut i trapphus och hemma på eftermiddagar och kvällar om han hör minsta lilla utanför. Vi har försökt ignorera honom, säga till honom, avleda med godis, men inget har hjälpt.

Eftersom jag själv har relevant utbildning för att hantera det, så känns det väldigt onödigt att vända sig till en kollega, även om jag såhär i slutet av graviditeten varken har ork eller tålamod att hålla på med massa träning i alla situationer… Men, det är min förbannade skyldighet som hundägare, jag måste göra allt jag överhuvudtaget kan för att hjälpa honom på rätt spår. För en hund som skäller på det sättet känner sig inte trygg och tillfreds.

Så min första insats har nu i några dagar varit att gå ut med dem en och en, även om det bara är den snabba kvällspinken. Vilken skillnad!!! Inte ett ljud ifrån någon av dem! =) Så nu ska belöning läggas till för alla hundar, människor, cyklar och ljud och sedan börja gå ut med dem båda två samtidigt, fast med Anders också, så vi har varsin. Förhoppningsvis får vi rätsida på det i slutänden! =)

IMG_6146

Kärlek.

Annonser
0

Frustration de Luxe!!!

Idag var vi nere på klubben och körde lite agility, bara lite hopphinder och slalom (12 pinnar!). Man kan väl lätt säga att övningar och liknande är extremt begränsade när man är gravid och ska plocka fram och undan själv — så jag får hålla till godo med sådant som redan står bra till och bara plocka ut pinnar. Båda hundarna fick börja med att hoppa några låga hopphinder och korta kombinationer, vilket de tyckte var väldigt roligt. Harry har verkligen svårt för det här med flera hinder i rad och det hjälper ju så klart inte att jag är sjukt långsam och inte hinner fram till nästa och verkligen visa honom… Yoggi har en mycket bättre ”intuition” gällande vad som komma skall. Dock så upplevde både jag & Anders att han inte alls hade samma fokus och ”zoom” på hindren i onsdags som han haft på träning, men det var ju en helt ny situation förstås. 

Därefter gick vi över på slalomet och jag lät Harry köra på ett fullt direkt, även om han egentligen inte är klar för det. Men med lite hjälp så fixade han det galant! Tyvärr så trampade han snett när jag lekte med honom efteråt, pep till och började halta på höger bak! Känns ju bra att stå med en hund som har båda framtassarna i bandage/skor (endast för att hålla rent, han ömmar inte alls längre) som sedan börjar halta på ett bakben… =( Men när vi gick till bilen så travade han på så glatt så… 

Yoggi blir lätt lite överambitiös och glömmer att lyssna på mig när vi ska köra slalomet, eller så blir han väldigt seg och osäker. Upptäckte idag att han tar 12 pinnar felfritt om jag ger kommandot ”slalom” hela vägen igenom, men det kan ju inte vara meningen?… Slutar jag ge kommandot så missar han en port eller slutar helt. Får jobba på det. Han var däremot mycket mer motiverad om han fick köra ett hinder innan och komma i lite fart, så det var ju kul att lösa ett problem i alla fall.

Så himla roligt att träna och så sjukt frustrerande att vara så begränsad och veta att det är flera månader kvar tills jag kan satsa fullt ut igen! Jag har ju dock försökt lämna över till Anders ett bra tag nu, men tyvärr är han inte lika motiverad till träning/tävling på den nivån som jag är. När vi verkligen pratar om det så tycker jag att det verkar som att vi har samma mål och visioner, men sedan rinner det som bara ut i sanden. Jag kan ju liksom bara bidra med planering, upplägg och hjälp att genomföra just nu, jag kan inte göra själva arbetet åt honom. Jag vet att alla inte kan vara sådana tävlingsidioter som jag är, men vi har ändå samma filosofi om att man inte har arbetande hundraser som enbart sällskapshundar och det kräver TRÄNING. Jag har föreslagit spår, agility, lydnad, K9 Nosework. Blir snart galen! Vi har två superfina hundar som är sjukt motiverade till arbete, men en svårstartad handler. Tips?

IMG_1301

Mina älskade grabbar!

0

En Perfekt Promenad!

Förra veckan satt jag och diskuterade dagens ständigt uppkopplade tillvaro och jag är sååå skyldig! Jag kollar Facebook, Instagram och Aftonbladet det första och sista jag gör varje dag, helt sinnessjukt Jag sitter alltid med dator framför tv:n och bloggar/läser/skriver samtidigt som jag kollar på något program, jag mailar/bloggar/pratar i telefon när jag är ute och går…  Men jag är medveten om problematiken och är motiverad till att göra en ändring! Nu är det inte tillåtet att ha telefonen när vi ska äta (det är tillbaka till barndomen) och det enda jag får göra på promenaderna är att lyssna på podcast/svara i telefon — alltså inget som tar bort min visuella närvaro från hundarna och promenaden! Idag var första riktiga försöket och det gav utdelning direkt! Vi har haft vår första promenad utan ett enda morr, ingen rest ragg och och ingen svans böjd över hela ryggen!!!

Yoggi blev attackerad när han var valp och det har jag aldrig riktigt lyckats reparera, vilket har lett till att han har överfört sin osäkerhet på Harry. Det är ju såklart mycket mitt eget fel, eftersom jag nästan alltid går med dem tillsammans istället för en och en. Harry älskar ju allt och alla, men när han går med Yoggi så hänger han ofelbart på hans osäkerhet och sedan trissar de upp varandra mer och mer, det slutar oftast med utfall. Men idag var jag beväpnad med godis och uppmärksamhet och då gick det perfekt! Lösa hundar och skällande hundar passerades utan att ägnas en enda blick, allt fokus var på mig och belöningen som de fick efter att vi kommit förbi. Mina duktiga killar!!! Nu ska jag skärpa mig och fortsätta jobba med dem VARJE promenad, känslan gör ju all skillnad även för mig. Vi har ju roligt ihop när vi inte behöver bli osams över hur man beter sig mot andra hundar. =D

Soffhäng

Trevlig helg!

0

Udda Start på Dagen…

Jaha, det var också ett sätt att börja dagen och vår utbildning. Jag var uppe tidigt i morse och började förbereda och packa för avresa till Solna, när jag som vanligt läste nyheterna på Aftonbladet: Kontorshotell i Solna i Lågor. Jag skickade ett sms till Nina (vår lärare), men hon hade inte hört något – så vi körde på som vanligt. Bästaste maken åkte bussen med oss till Cityterminalen, följde med oss ned till perrongen för blåa linjen som skulle ta oss till Vreten och det var väldigt skönt! Hade ju med mig stora Agria-buren åt hundarna och en fullpackade ryggsäck och framförallt buren är väldigt osmidig i kollektivtrafiken… Våra hundar — änglar!!! De är så himla duktiga, lugna och trygga. Man blir superstolt varje gång man tar med dem ut på stan!

Så kom vi i alla fall fram och möttes av polis och brandkår! Det var ”vår” byggnad, brand våningen ovanför våran och hela fastigheten rökfylld under natten — polisen misstänker mordbrand. Där blev vi stående, nästan alla kursare med hundar och Nina. Vi väntade i typ en timme, sedan kom den ansvariga och meddelade att det inte skulle bli tillträde på ett par månader, vilket inte är konstigt med tanke på hur det stinker efter en brand och vilken sanering som behövs… Det var bara att packa ihop och åka hem med hundarna igen! Mycket konstig start på dagen!

Nu har vi fått meddelande om att vi har fått en ny lokal till i morgon, i Skogås, så tar vi igen dagens lektion vid nästa tillfälle i november.

2

How Yoggi Lost His Groove…

I morse började jag dagen med att gå en sväng med Yoggi och hamnade vid en liten sjö nära oss, där jag insåg (efter 8 år mind you…) att det absolut lättaste sättet att trimma hans päls — är att se till att han har en and att titta på! Vår lilla ornitolog! Sedan tog vi en sväng i skogen innan det blev varmt.

På eftermiddagen var det dags för agility för bästa My och tyvärr har jag ingen skiss att bjuda på idag, för jag kommer inte ihåg alla hinder och svängar! Det bestående intrycket är dock att Yoggi totalt saknade motivation till att träna idag. Han lyssnade inte, stack ifrån och var allmänt inte med! Det kan vara kombinerat med lite värme, men det är inte hela anledningen. Yoggi har varit i ensamt majestät i 3 veckor nu och det märks, han är mycket mer taggad och motiverad när han har Harry att mäta sig mot, träningsmässigt. Så det blir nog bra att lill-prinsen kommer hem till helgen och ser till att kungen får jobba lite för brödfödan! Det är helt suveränt att ha två hundar att köra, dels blir det mer naturlig vila och pauser och dels så blir motivationen så mycket högre när man måste se kompisen få ha roligt och köra.

Men han var inte helt hopplös idag! Det gick inte särskilt bra med hopphindren och bytena, men slalomet! Vilken liten snubbe! Han bara gled igenom och My var väldigt imponerad av hur snabbt han lärt sig med 6 pinnar nu – vi körde inte ens med 4!!! Han var så duktig att hon faktiskt la till 2 pinnar och vi körde alltså med 8 stycken!!! Imponerande. Dock så har jag ju inte bågar så det räcker, så jag fick köra honom i koppel för att kompensera, men ändå. Sedan har vi förstått att Yoggis stora grej i agility är balanshinder! Balansbommen far han ju över som ett skållat troll och tar som bonus även när den inte är med i övningen! Söt-råttan! Idag bekantade han sig dessutom med gungan… My insåg snabbt att vi är tvungna att lära in att han måste stanna i kontaktfältet, för han bara rusade över och fortsätter han med det när ingen kan ta emot gungan — då kommer vi få se många flygturer… Det gick inte att ha honom lös bredvid den — han bara sprang upp och ned på den hela tiden! Knas. Jättekul att se att han bara går från klarhet till klarhet när det gäller de olika hindren. My sa idag att hon tror att vi kanske kan komma ut och starta någon liten tävling innan årsskiftet!!! =D Fina lille Yoggi, med rätt motivation så kommer han glänsa! Nu är det tyvärr 2-3 veckor tills My har tid med oss igen och under tiden ska vi så klart träna själva, och nästa pass blir nog på torsdag.

Idag har jag även påbörjat mitt eviga projekt med hundmöten igen. Yoggi blir ju alldeles uppstressad av att möta andra hundar och han drar även igång Harry. Nu när vi ska utöka flocken, så vill jag inte riskera att han överför det på nästa hund och jag kommer därför att lägga massa energi och träning på just detta — vilket jag borde ha gjort för länge sedan! Men i morse beväpnade jag mig i alla fall med klicker och godis när vi gav oss ut. Eftersom  mitt mål är att ”vända” på hans känslor vid hundmöten så kommer jag enbart att använda positiv förstärkning: när han ser en hund så säger jag ”Titta!”, klickar och belönar — innan han hinner jaga upp sig! Jag tycker att klicker är oslagbart i sådana här fall och jag såg resultat direkt! Första hunden vi mötte gick han förbi i långt koppel, hela tiden med blicken på mig. Mycket bra!!! ska även jobba med honom enskilt när Harry kommer hem, för det är smått omöjligt att göra det när man har båda två med sig. Harry älskar ju egentligen alla hundar, han skäller bara på dem när Yoggi börjar gruffa, men jag kommer ändå att jobba enskilt och likadant med honom – för att verkligen befästa en positiv magkänsla! Jag vill ha trygga och glada hundar! =D

0

Älskade Lilla Trubbel!

Idag är det en vecka sedan vi kastrerade Yoggi och jag har varit överdrivet hård med hans lugn och ro: han har inte fått gå i trappor (känns idiotiskt att åka hiss NED från 2:a våningen men vad gör man?), han har inte fått hoppa ned från säng/soffa och inget lek och bus med Harry samt endast kopplade promenader — skittråkigt helt enkelt! =) Han har dock varit jätteduktig med att låta bli att slicka på sitt sår och han har inte behövt ha tratten på sig alls — vi har helt enkelt inte lämnat honom ensam.

Men igår kom ett bakslag som hette duga. Jag var ute och gick med dem i snöstormen och mitt på bron utanför oss så gläfser Yoggi till och håller vänster bakben i en jättekonstig vinkel. Efter att ha hoppat på 3 ben en bit så liksom rasar bakdelen och viker sig under honom! Han gnydde och kunde bara inte stå på benet! Jag fick panik och lyfte upp honom, då morrade han ordentligt och när jag satte ned honom efter en stund så var han lite småhalt, men inget mer. Väl uppe hos pappa så visade han inga tecken på att ha ont… Han har varit lite ovillig att hoppa upp i säng/soffa, han ställer upp framtassarna men orkar liksom inte skjuta ifrån med bakdelen. Nu på kvällen kom han ut i vardagsrummet efter middagen och satte sig och bara skakade på mattan! Helt sjukt, hela han bara skakade och såg helt förstörd ut. Jag tog tempen (37,6) och pulsen (72 slag/min) och sedan ringde jag världens bästa Anna-Karin för att få lite råd och hjälp. Han har varit väldigt hård i magen och Anders säger att han har haft seriösa gaser hela dagen. Så det kanske kan vara lite efterdyningar av operationen… Hoppas det! Vi håller ordentlig koll på honom (= jag kommer inte sova mycket i natt) och om han är konstig i morgon också så åker vi till bästa djurkliniken och kollar vad det kan vara med lille hjärtat! Usch vad det skär i en när man inte vet vad det är för fel och de inte kan berätta var det gör ont!

2013-03-20 18.24.56

Mattes älsklingar!

Det är lite roligt med den posen ovan, för Yoggi HATAR när någon ska ligga nära honom och både Harry och Smula och Effie har reagerat med att lägga sig ÄNNU närmare och verkligen trycka sig emot honom! ÄNTLIGEN!!!

0

How to Train Your Human…

Vi älskar våran Harry, men helt ärligt: han är ett himla UFO! Ända sedan vi träffade honom första gången som liten valp, så har han varit extraordinärt konstig! Han kröp under dörrar istället för att gå runt dem (fastnade således…), tuggade på elsladdar, tvättmedelspaket & synålsdynor, ramlade 3 meter ned i en grushög, sprang fort som bara den rakt in i en stängd dörr… Jaa, som ni vet är historierna många. Likaså teorierna om varför han är så konstig…
Pappa är ju övertygad om att han inte fick tillräckligt med luft vid födseln, vi läste någonstans att man benämnde speciella människor som rörda av änglarna — men en sak är säker: han är en riktigt udda liten typ!

En av hans största nojjor är och har alltid varit mat. Att äta den, hur och när den serveras, vad det är för mat, om man verkligen behöver mat för att överleva, ja, you name it! Så i somras lämnades han ju in för rengörning av tänderna under sövning och efter det fick vi en helt annan hund! Han kastade i sig maten och försökte sno lite av Yoggan (inte så stor risk att det var något kvar där…) och det var som om han hade varit hungrig i alla sina 5 år på jorden…
För ett tag sedan började han nojja ur igen och jag rengjorde tänderna bästa jag kunde, men han har liksom inte kommit igång igen. Vi har testat det mesta, kör med uteslutningsmetoden, men ikväll kom det stora genombrottet. Anders gav hundarna mat, blötlagd som vanligt (Harry äter inte annars…) och Yoggi slukade sitt som vanligt, men Harry tittade på maten, sedan på Anders, suckade och gick sin väg. Inget ovanligt med det. Sedan låg han i alla fall ute i köket och han är VÄLDIGT noggrann med att han vill ha sitt ”varsågod” (gärna 2 gånger eller fler), men trots flera försök så åt han inte. Ibland hjälper det att sitta hos honom, så jag & Anders turades om att göra honom sällskap — ingen framgång. Jag vet att de flesta av er tänker: ”Men ge upp!!! Han äter när han blir hungrig!” Och det är helt sant, men den här gången var jag helt övertygad om att han försökte kommunicera något med oss, men vi var för tröga för att fatta vad han ville. Vi gick och satte oss i vardagsrummet igen och han blev liggande på hallmattan, vänd mot köket. Annars kunde jag nog ha tänkt att han ville gå ut, men positionen sa något annat. Så vi försökte igen och Anders skulle ställa ned matskålen, som var fylld till bredden, men då sa jag att vi skulle prova att bara ge honom typ 1-2 matskedar av maten, han kanske tyckte det var för trångt i matskålen?… Så vi hällde över det mesta i en annan skål och fyllde på det som var kvar med lite mer vatten och ställde ned. Med andan i halsen tittade vi sedan på: han gick försiktigt fram till matskålen, så hörde vi hur han slickade i sig lite vatten, och sedan… ÅT HAN!!! Han gjorde rent hus i skålen, jag testade att lägga i en matsked till — han glupade i sig den. En matsked till — mums! Då slog mig hela situationen och hur fåniga vi måste se — Harry vände sig om och gav mig ett mörkt ögonkast, som för att säga: ”Det är väl inte mitt fel att du bara är en dum människa som inte förstår något!”
Fina, roliga, konstiga lilla Harry-Smarry! Nu ska vi köpa en större och vidare matskål åt dig så du har plats att smaska runt — och i fortsättningen ska vi lyssna på allt du har att säga och inte ta för givet att du är konstig… =D

Älsklings-UFO!