0

Frustration de Luxe!!!

Idag var vi nere på klubben och körde lite agility, bara lite hopphinder och slalom (12 pinnar!). Man kan väl lätt säga att övningar och liknande är extremt begränsade när man är gravid och ska plocka fram och undan själv — så jag får hålla till godo med sådant som redan står bra till och bara plocka ut pinnar. Båda hundarna fick börja med att hoppa några låga hopphinder och korta kombinationer, vilket de tyckte var väldigt roligt. Harry har verkligen svårt för det här med flera hinder i rad och det hjälper ju så klart inte att jag är sjukt långsam och inte hinner fram till nästa och verkligen visa honom… Yoggi har en mycket bättre ”intuition” gällande vad som komma skall. Dock så upplevde både jag & Anders att han inte alls hade samma fokus och ”zoom” på hindren i onsdags som han haft på träning, men det var ju en helt ny situation förstås. 

Därefter gick vi över på slalomet och jag lät Harry köra på ett fullt direkt, även om han egentligen inte är klar för det. Men med lite hjälp så fixade han det galant! Tyvärr så trampade han snett när jag lekte med honom efteråt, pep till och började halta på höger bak! Känns ju bra att stå med en hund som har båda framtassarna i bandage/skor (endast för att hålla rent, han ömmar inte alls längre) som sedan börjar halta på ett bakben… =( Men när vi gick till bilen så travade han på så glatt så… 

Yoggi blir lätt lite överambitiös och glömmer att lyssna på mig när vi ska köra slalomet, eller så blir han väldigt seg och osäker. Upptäckte idag att han tar 12 pinnar felfritt om jag ger kommandot ”slalom” hela vägen igenom, men det kan ju inte vara meningen?… Slutar jag ge kommandot så missar han en port eller slutar helt. Får jobba på det. Han var däremot mycket mer motiverad om han fick köra ett hinder innan och komma i lite fart, så det var ju kul att lösa ett problem i alla fall.

Så himla roligt att träna och så sjukt frustrerande att vara så begränsad och veta att det är flera månader kvar tills jag kan satsa fullt ut igen! Jag har ju dock försökt lämna över till Anders ett bra tag nu, men tyvärr är han inte lika motiverad till träning/tävling på den nivån som jag är. När vi verkligen pratar om det så tycker jag att det verkar som att vi har samma mål och visioner, men sedan rinner det som bara ut i sanden. Jag kan ju liksom bara bidra med planering, upplägg och hjälp att genomföra just nu, jag kan inte göra själva arbetet åt honom. Jag vet att alla inte kan vara sådana tävlingsidioter som jag är, men vi har ändå samma filosofi om att man inte har arbetande hundraser som enbart sällskapshundar och det kräver TRÄNING. Jag har föreslagit spår, agility, lydnad, K9 Nosework. Blir snart galen! Vi har två superfina hundar som är sjukt motiverade till arbete, men en svårstartad handler. Tips?

IMG_1301

Mina älskade grabbar!

Annonser
0

Tränartankar Del II

Igår hade Härliga Hund en artikel om valpars minne (läs den här) som utgick ifrån en intressant artikel på Perfectpuppycare.com (som du kan läsa på engelska här) och där den sista punkten handlade om att träning med positiva metoder fungerar bättre. Jag kan känna att jag blir lite förvånad/full i skratt att man tycker det är en nyhet fortfarande. Jag gick min instruktörsutbildning på Hundens Hus här i Stockholm och där jobbar man med postiva metoder och det har även de tränare jag anlitat gjort. En del tycker tydligen att det är lite ”fluffigt” (precis som inom hästsporten…), men jag kan inte förstå hur man skulle VILJA träna på något annat sätt! Tro mig, jag har gjort MÅNGA misstag som gått ut över hästar och hundar innan jag förstod och lärde mig vad jag egentligen höll på med och jag önskar mer än något annat att jag kunde ta tillbaka alla de fel som jag gjort! Då kanske Yoggi skulle vilja gå fot bredvid mig, som Harry gör. Vi är bara människor och vi gör fel, det är inget att snacka om, men så länge vi FÖRSÖKER göra rätt och behandla våra fyrbenta kompisar med kärlek och respekt så är jag nöjd.

Min första (och hittills enda) storhäst, Pajaz, honom hade jag det allra största förtroende för och en enorm respekt för hans intelligens, så jag hade ”delat ledarskap” med honom. Min mamma sa att det kunde man absolut inte ha med en häst, men jag tycker det gick utmärkt och vi hade vansinnigt kul ihop! Han lärde mig bra mycket mer än vad jag lärde honom, det kan jag lova! Kanske därför jag inte skaffat någon ny häst än, trots att det är 10 år sedan han lämnade jordelivet i år.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Älskade Pajaz!!!

Min älskade gatuhund Timmy önskar jag också att jag hade haft mer förståelse för VARFÖR han gjorde som han gjorde, men det gick bra ändå! Han hade det största hjärta man kan tänka sig och fick mig att skratta och uppskatta honom varje dag. Jag ser så väldigt mycket av honom i Harry och är glad att jag fått en ”andra chans” med honom.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Finaste Timmy-Tut!

Alla mina erfarenheter och gamla kompisar ligger till grund för hur jag vill träna hästar, hundar och elever idag och jag är nöjd med att ha landat i de tankar jag har. De sätts på prov när man då får hundar som Cid & Seifer till exempel, men om man bara härdar ut så är belöning så mycket större. För vem vill egentligen ha en vän som är ens vän för att den är rädd för vad som skulle hända om den satte sig emot?…

Och vi människor funkar ju likadant egentligen! Forskning visar att positiv förstärkning funkar mycket bättre på människor än negativ. För om du gör fel och blir ”bestraffad”, så har du ju fortfarande ingen aning om vad du ska göra för att det ska bli rätt och kanske därför väljer att inte försöka igen överhuvudtaget. Gör du däremot rätt och blir ”belönad”, så ökar sannolikheten att du gör om samma sak och kanske törs testa nya grejer också! Win, win!

Yoggi och Harry under filten

Mina gurus i vardagen!

0

Livslångt Lärande

Som många av er vet, så är jag utbildad hundinstruktör och kommer innan dess ifrån många år som ridlärare och instruktör inom hästsporten. Som instruktör så kan man ha alla möjliga inställningar och approacher, från know-it-all till den mer ödmjuka varianten. Jag har alltid älskat att undervisa och det har alltid kommit naturligt för mig. Min mamma jobbade som tränare och ridlärare under hela min barndom och jag satt timmar vid sidan av ridbanan och bara lyssnade på när hon instruerade sina elever. När jag sedan själv började jobba som ridlärare direkt efter gymnasiet, så hade jag ingen formell utbildning, men jag hade något som jag skattar mycket högre både i mig själv och i de tränare jag vill träna för: engagemang och glöd. Man kommer väldigt långt med ett bra öga och intresse. Min moster är också tränare och jag tror att mitt sätt att undervisa ligger mer åt hennes håll än min mammas förvisso, men jag har ändå lärt mig massor av dem båda. Men precis som min moster så inser jag och är tacksam över vad JAG lär mig för varje ny häst/hund/människa som jag instruerar. Det är nog en förutsättning för att älska sitt jobb, om man inte är en person som älskar att tillrättavisa andra förstås… Det finns ju de människorna också.

IMG_3785

Rumänien 2013

2012-05-30 19.21.54

England 2002

När jag nu har haft Cid & Seifer i snart 3 veckor så är min längtan efter att fortsätta jobba med hundar och hästar större än på länge. Att jag dessutom fick ett sms med förfrågan om att hålla dressyrträning i morse gjorde inte längtan direkt mindre… =) För även om (eller kanske snarare tack vare) att Cid & Seifer är så fruktansvärt ”mycket” hund och så lite tränade och jag är färdig att strypa dem ganska ofta för att de inte kan ta minsta kommando eller har ens 2 sekunders stadga — så ger det mig så ofantligt mycket tillbaka! Att se en hund ”klicka” eller verkligen förstå något för första gången är för mig magi. Det är kärlek och glädje och det som får mig att leva. Precis samma känsla som när man har en ridkoleelev som för första gången lyckas byta sittben i traven eller klarar sin första galoppfattning — det är oerhört stort att få vara en del av det där. Nästan roligare än att träna de som redan kommit långt och kan massor, men bara nästan!

För jag ser på Cid & Seifer hur de växer, att deras självförtroende byggs en liten, liten bit i taget och hur de blir lugnare och faktiskt ”smartare” för var dag som går. Det är en fantastisk resa, hur sliten jag än känner mig och hur hopplöst det än känns emellanåt. För vi får aldrig glömma att det är vi som ansvarar för att ge våra hundar och hästar ett bra liv, det är vår skyldighet att se till att de får lek, motion, mat, kärlek och trygghet att växa till att bli bra individer. Vill man inte ha det ansvaret så ska man inte skaffa något djur överhuvudtaget!

Golden tangle

Far & son lek

Seifer tunga

Seifer har en låååång tunga!!!

För mig, varje individ, en ny möjlighet att lära mig massor! Och som jag längtar efter att sitta på hästryggen igen!

0

Dagar i Stavsjö!

Vi bor ju sedan två månader tillbaka i Stavsjö mestadels och det är verkligen ett paradis för hundarna. Ja, oss människor också för den delen.

IMG_5635

Skönt med sovmorgon i stora sängen!

IMG_5638

Utflykt med de gyllene kusinerna vid Fiskedammarna!

IMG_5644

Börjat ta upp löpningen så smått till grabbarnas stora lycka.

IMG_5648

Hela skogen för oss själva!

IMG_5654

Varit hjälptränare när matte har ridlektioner har de hunnit med också!

I fredags var vi hos veterinären för vaccination, samt koll av Harry som har matvägrat ett tag. De hittade ingen spricka i någon tand eller någon infektion, så de tog ett blodprov och misstänker magkatarr. Ingen behandling, utan bara att vänta in provsvaret. Men han var väldigt ledsen över det och Yoggi med.

IMG_5665

Snacka om att tycka synd om sig själva!

Igår och idag har vi varit och badat och igår var det två svanar i den lilla sjön, vilket ledde till att Yoggi hoppade i typ 10 gånger och husse fick simma ikapp och styra om… =) Så idag var det flytvästar på!

IMG_5675

Nu på kvällen hände något mycket konstigt! Hundarna fick sin mat ute på gräsmattan och Harry visade STORT intresse för att få äta och vi slängde ut maten med stort mellanrum. Så gick Anders in och jag började plocka in utemöblerna, vänder ryggen åt hundarna i någon minut och hör sedan hur de ryker ihop bakom ryggen på mig!!! Yoggi hade då farit fram och skulle stjäla Harrys mat och Harry var tydligen vansinnigt hungrig och sa ifrån, vilket gjorde Yoggi förbannad och han högg och vrålade i ren förvåning! Shit vad arg jag blev på honom! Mest chockad tror jag, för de har aldrig ens höjt rösten åt varandra tidigare… Nu är de vänner igen, men Harry var konstigare än vanligt långt efter!

IMG_4181

Våran godhjärtade, älskade Harry var tvungen att ryta i och det tycker han inte om.

 

0

Vår Lille Superhjälte!!!

Alltså Yoggi. Stålmannen kan slänga sig i väggen i jämförelse. Vilken hund! Han har verkligen varit helt fantastisk idag!

Vi hade tid hos veterinären 09:15, på Nacka Djurklinik hos en specialist i internmedicin, efter att vi märkt att han dricker och kissar extremt mycket, samt att han börjat läcka urin. Efter lite självsökta diagnoser igår kväll, så var vi ganska säkra på att det var diabetes han drabbats av. Jag var beredd att ta vad som helst som var behandlingsbart, så jag blev inte direkt avskräckt av de veterinärartiklar jag läste.

Eftersom de eventuellt ville ha ett sterilt urinprov så skulle han vara okissad på ett par timmar, så han fick gå ut vid midnatt och sedan blev han buren till bilen när vi skulle iväg. Det tyckte han var väldigt konstigt!!! När vi kom fram så fick vi väga honom och han vägde in på 8,7 kg — det är lägre än han någonsin haft som vuxen! Det roliga är att jag sa till Anders igår att han gått ned så mycket i vikt, Anders hade inte reagerat på det… Men jag hade rätt, jag känner min Yoggi! Vi kom sedan in på rummet och Harry var med som stöd (jag tänker att det är bra för honom att vara hos veterinären utan att han behöver gå igenom något…). Snart kom sköterskan och veterinären, både supertrevliga och väldigt måna om Yoggi. Efter att hon frågat ut oss om symptom och historik så var hon rätt övertygad om att det var diabetes, väldigt klassiska symptom sa hon. Hade han varit en katt hade det varit troligare med fel på sköldkörteln, men det är tydligen väldigt ovanligt hos hund… Så det blev blodprov och sedan fick vi i uppgift att ta ett vanligt urinprov på honom med en jätteslev! Det var inte särskilt svårt med en så kissnödig hund. Därefter blev det en lång väntan, Yoggi fick titta på lite änder under tiden.

Ank-Yoggi

Efter en mindre evighet så kom veterinären ut och sa att hon hade bra och dåliga nyheter. De bra nyheterna var att det inte är diabetes. De dåliga att vi inte vet vad det är. Så nästa steg blev ultraljud och vi fick vänta ca 15 minuter på det, sedan in i rummet för att förbereda honom för det. Han är så himla suverän att ha att göra med i sådana lägen, han lade sig på rygg på dynan som var på bordet! Sedan låg han snällt och stilla medan de rakade hela magen, smorde in honom i geggamojja och genom hela undersökningen. Han somnade till och med!!!

photo 1 photo 2 photo 4

Sköterskan sa att Yoggi var den snällaste patient de haft där inne! =D Veterinären gjorde sedan en väldigt noggrann undersökning och visade oss allt på insidan av lille Yoggi! Han visade upp lite abnormaliteter på njurar och mjälte. Så nu blir behandlingen antibiotika för att ta död på en misstänkt infektion i njurarna och om det inte hjälper så går vi vidare med röntgen för att kolla sköldkörteln. Sedan fick vi vänta väldigt länge på att direktregleringen med Agria skulle gå igenom, så vi blev kvar till 12:15 (Yoggi låg på rygg i mitt knä och sov hela tiden, personalen var helt fascinerade)! Men det gör inget  — vi får med oss en hund med alla möjligheter till återhämtning hem igen och det är inte alla förunnat. Vi satt med ett gråtande par med ett tomt koppel i väntrummet och då är man inte så stor och uppkäftig. Våra hundar är allt för oss.

Så glada att vi har våra hundar så högt försäkrade som det bara går, vi behöver inte fundera på hur högt vi måste skuldsätta oss för att rädda våra grabbar. Ibland är jag sur över höga premier, men idag vet jag varför jag betalar. Det gick på 7000:- innan Agria och vi betalade 2500:- tillslut. Tack och bock.

Nu är vi hemma med två trötta, slitna hundar och en enorm lättnad och tacksamhet. Tack för att välönskningar och hållna tummar och tassar. Idag är det även vår 9 månaders bröllopsdag! =D

IMG_1434

Team Mayhem – Wedding Edition

0

Mitt Hjärta, Mitt Allt.

Min Yoggi. Jag klarar inte riktigt av att han inte mår bra! Det gör att hjärtat slår i otakt och världen känns otrygg. Nu tror jag inte att det är jätteallvarligt, utan att det kommer bli bra efter att veterinären (specialist på internmedicin) har tittat på honom och gett medicin i morgon, men ändå. Det skär i mig när han tittar på mig med stora, sorgsna ögon. Fast de inte kan prata så vet man liksom.

2012-08-12 09.29.44

I sommar ska vi jaga skräddare i pölarna i Vemdalen igen, Yoggi!

Vi pratade om det där i helgen, min moster och jag, hur man känner sina djur. Både hon & jag är ju hästmänniskor i grunden, sedan älskar hon katter och jag hundar, men känslan efter ett helt liv med djur är nog den samma. Man liksom vet, man känner innan någon annan ser. Det är inte alltid man kan sätta fingret på exakt VAD felet är, bara att det ÄR. Om jag fick en enda förmåga i mitt liv, så skulle jag vilja kunna förstå vad våra djur kommunicerar med oss. Jag pratar med mina hela tiden, jag pratar med fåglar och katter och rådjur jag träffar ute, jag känner för alla djur, inte bara mina egna. Jag litar inte på människor som inte tycker om djur. Jag tycker mer om de flesta djur än jag tycker om de flesta människor. Så är det med den saken.

Och med det vill jag sända en tanke och all min kärlek till världens bästa katt: Tiger. Den enda katt jag någonsin fallit pladask för! Och till Coffee. Hon åkte hem igen i lördags och jag orkar inte riktigt prata om det än. Älskar er!

IMG_5141

Tiger & Coffee

1

Sad But True.

Den senaste tiden har jag funderat och blivit mycket upprörd över hundar som mår dåligt i min omvärld, sådan som visar det genom att vara utåtagerande och sådana som bara ”finner sig” och mår dåligt i skymundan. Jag tror helt och fullt på att en hund måste ha en uppgift här i livet — vad den uppgiften sedan är beror ju helt på hunden och dess människa/människor. Men jag köper inte att en hund mår 100% bra om det enda den får göra är att gå några kortare promenader om dagen och vara ensam hemma när resten av flocken är iväg på jobb/skola. Om ni inte har läst Victoria Stilwell’s senaste inlägg i den debatten så tycker jag att ni ska göra det omedelbart! Att ha hund är ingen mänsklig rättighet — men om man skaffar en så har man en skyldighet att ge den ett bra och meningsfullt liv. Därför blev jag lite smått upprörd när jag läste ledren i senaste numret av Hundsport, där man beklagade sig över sjunkande medlemssiffror och tyckte att ”alla” borde köpa sig en hund! Och även om man inte har tid med den på dagarna – för det finns ju så många fina hunddagis och så många ensamma gamla tanter och farbröder som kan ta hand om den… Hjälp, säger jag bara.

På kursen senast så diskuterade vi detta YouTube-klipp:

Min personliga åsikt är att detta är rätt vidrigt. Jag må vara hemsk, men jag tycker inte att alla hundar ska räddas till varje pris. Jag tror helt enkelt inte att det är möjligt att ge dem en bra framtid och ett bra liv och det är faktiskt vår förbannade skyldighet att ta det ansvaret. Dessa hundar har man gjort en ploj av och tycker att de är skitsöta som åker runt på sina små hjul. Men vad händer när de vill lägga sig och sova? Hur uppfattar andra hundar dem? Dessa är födda med denna defekt och vet inget annat, det må vara så att det gör det lättare i deras värld, men jag tycker det är oförsvarligt. Dessutom, genom att lägga MASSOR med tid och resurser på dessa två individer, så har man försakat många andra hundar som har mindre problem och som kanske hade kunna få ett mer värdigt hundliv. Dessa hundar gick eventuellt en injektion till mötes, för den bistra sanningen är att det inte är möjligt att rädda alla. I Sverige är inte problemet med herrelösa hundar så stort, men vi behöver inte resa långt utanför våra gränser för att stöta på problemet. Jag har ju själv tagit emot en gatuhund i mitt hem och det ångrar jag inte en dag — men jag skulle inte göra om samma sak idag. För jag tycker inte att det är okej att utsätta hundar för precis hur mycket som helst och Timmy hade levt de 3 första åren av sitt liv som vildhund, för att sedan stängas in i en hundgård, hanteras av mängder olika personer, få massa sprutor och veterinärvård och sedan flygas många mil upp till kalla Sverige och försöka anpassa sig till ett nytt liv. Hunden är, liksom sin förfader vargen, en expert på att anpassa sig till nya miljöer och det ligger inte hundar för att grubbla över det förflutna eller framtiden. Timmy var den gladaste och underbaraste hund jag någonsin har träffat, men frågan är om han var lycklig? När vi fick honom var han extremt mager, han hade skav efter ett för litet stryphalsband runt halsen, hans armbågar var helt skinnflådda efter att ha legat på asfalt och hårt underlag hela livet, han hade ett brott på ryggraden där någon slagit honom med en påk och han hade traumatiska muskelskador på höger bakben efter att ha blivit påkörd av en bil… Ändå hade han kärlek över till oss och det är jag oerhört tacksam över, men jag tycker inte att han skulle ha behövt gå igenom allt det. Det vi människor MÅSTE lära oss och komma ihåg är att hundar inte lider när de får somna in — det är vi som gör det och vi har inte den rätten att vara så själviska. Hundar ger oss sitt allt och jag förstår inte hur vi kan leva med oss själva om vi inte ger dem det samma.