0

‘Dem Noses!

För ett tag sedan gjorde jag ju ett ryck och anmälde hundarna till lite kurser, efter en alltför lång torka på det området (både för mig och för dem…).  Så Harry & jag har gått 3 gånger på specialsök och det funkar rätt bra. De första två gångerna jobbade vi på plattformen och nu senast var det sökbräda. Han är lite överentusiastisk och överambitiös, men så länge som han tycker det är kul så är det huvudsaken för mig. Det är i alla fall fascinerande att se hur lätt de lär sig att leta efter något så smått som te.

I förrgår var jag & Yoggi på vår första lektion i K9 Nosework och det var SJUKT roligt!!! Jag var rätt bekant med sättet att arbeta ifrån Tullens träningar och trodde nog att det skulle passa Yoggi ganska bra. Det gjorde det också, kan man säga… Han blev helt sjövild!!! Det var nog ingen som trodde på att han är snart 10 år gammal… Älskar energin och arbetslusten hos borderterrier, den finns kvar även fast de blir äldre. Vi fick först klicka in doften (eukalyptus) i dosor, sedan gömda dosor och så avslutade vi med ett litet rumssök. Yoggi har en förmåga att söka högt hela tiden insåg jag & Marre igår, vilket jag tror kommer från all parcour och räddningsträning… Så mer fokus på låga gömmor i fortsättningen! Annars var han vansinnigt duktig, det är bara min sega hjärna som inte hänger med. Vi fick med oss ett träningskit hem, så vi kan köra när vi vill!

Fil 2015-02-18 12 47 33

Fina gammelfarbrorn!

Eftersom de hade en ”Tag 3, betala för 2” kampanj när jag bokade, så ska jag välja en kurs till och jag har tänkt gå med Leeloo, men jag vet inte vad. Först var jag rätt inställd på en vanlig fortsättningskurs/vardagslydnad, men även det är ju sådan som jag själv är utbildad i, så det känns lite onödigt. Så det blir nog en noskurs för henne också, Marre tyckte det verkade som en bra idé. Frågan är bara vilken! Personspår eller nosework?…

Igår började jag i alla fall med hennes klickerträning och tja… hon fattar verkligen inte grejen än… Men vi kämpar vidare, målet just nu är mest att få till en bra position för utställningarna och att jag får ta henne i svansen.

Vi har även utökat grabbarnas löpträning, så de följer med oss båda ut istället för att jag bara tar Yoggi och Anders bara tar Harry. Kul att vi är på G igen, allihop!!!

Annonser
0

Double Trouble…

Jag har alltid sagt att två hundar inte är ett dugg jobbigare än en, vilket jag står fast vid i det stora hela. Men när det gäller att träna bort icke-önskvärda problem så är det MYCEKT svårare. Dels så tror jag att de till viss del hjälps åt att skapa problemen och när de väl är befästa så är det väldigt mycket svårare att korrigera på ett korrekt sätt med två hundar.

Vårt stora problem är ju Harrys ljudliga sida, han skäller ofta och är väldigt svår att bryta. Han får jättegärna säga till en gång i nästan alla situationer, men sedan måste det räcka. Det gör det dock inte och vi har ganska länge sett Yoggi som boven i det hela. Han morrar eller gruffar väldigt lågt, så vi nästan aldrig hör honom, och sedan tar Harry över och skäller högljutt — vilket vi aldrig missar! Det är svårt att få till konsekvent träning i detta, då det sker i väldigt vardagliga situationer. Han skäller nästan alltid på parkeringar, när han hoppar ut ur bilen, nästan alltid när han går ut i trapphus och hemma på eftermiddagar och kvällar om han hör minsta lilla utanför. Vi har försökt ignorera honom, säga till honom, avleda med godis, men inget har hjälpt.

Eftersom jag själv har relevant utbildning för att hantera det, så känns det väldigt onödigt att vända sig till en kollega, även om jag såhär i slutet av graviditeten varken har ork eller tålamod att hålla på med massa träning i alla situationer… Men, det är min förbannade skyldighet som hundägare, jag måste göra allt jag överhuvudtaget kan för att hjälpa honom på rätt spår. För en hund som skäller på det sättet känner sig inte trygg och tillfreds.

Så min första insats har nu i några dagar varit att gå ut med dem en och en, även om det bara är den snabba kvällspinken. Vilken skillnad!!! Inte ett ljud ifrån någon av dem! =) Så nu ska belöning läggas till för alla hundar, människor, cyklar och ljud och sedan börja gå ut med dem båda två samtidigt, fast med Anders också, så vi har varsin. Förhoppningsvis får vi rätsida på det i slutänden! =)

IMG_6146

Kärlek.

0

Teambuilding!

Efter att ha inhandlat en del roliga grejer igår så var det dags att ta tag i vår träningsplanering! Harry mår verkligen som bäst när han tränar hårt och det har tyvärr varit lite si och så med det sedan jag blev gravid. Vi sprang 2 mil i veckan med hundarna i mars och därefter har det blivit i princip ingenting. Det är superdåligt av oss, men jag har mått så dåligt och inte orkat träna. Nu är det lite bättre och jag har som mål att gå 5 km/1 timme med hundarna varje dag och nu är ju cykeln utrustad för nya äventyr.

Så vi gav oss iväg igår kväll och hundarna hade sina selar + blinkande reflexhalsband och husse syntes bra han med. Jag gick med hundarna som uppvärmning och sedan sattes de fast till cykeln och Anders fortsatte uppvärmningen i långsam takt, därefter lite mer intervallträning. När det inte var så långt kvar hem så tog jag över Yoggi och Harry fick köra lite ”höghastighetsträning” ensam med husse! =) Båda var glada, nöjda och trötta igår kväll och i morse – vi likaså!

IMG_6218

Team Mayhem – Bike edition

IMG_6223

Bigga gooobafish!

0

Frustration de Luxe!!!

Idag var vi nere på klubben och körde lite agility, bara lite hopphinder och slalom (12 pinnar!). Man kan väl lätt säga att övningar och liknande är extremt begränsade när man är gravid och ska plocka fram och undan själv — så jag får hålla till godo med sådant som redan står bra till och bara plocka ut pinnar. Båda hundarna fick börja med att hoppa några låga hopphinder och korta kombinationer, vilket de tyckte var väldigt roligt. Harry har verkligen svårt för det här med flera hinder i rad och det hjälper ju så klart inte att jag är sjukt långsam och inte hinner fram till nästa och verkligen visa honom… Yoggi har en mycket bättre ”intuition” gällande vad som komma skall. Dock så upplevde både jag & Anders att han inte alls hade samma fokus och ”zoom” på hindren i onsdags som han haft på träning, men det var ju en helt ny situation förstås. 

Därefter gick vi över på slalomet och jag lät Harry köra på ett fullt direkt, även om han egentligen inte är klar för det. Men med lite hjälp så fixade han det galant! Tyvärr så trampade han snett när jag lekte med honom efteråt, pep till och började halta på höger bak! Känns ju bra att stå med en hund som har båda framtassarna i bandage/skor (endast för att hålla rent, han ömmar inte alls längre) som sedan börjar halta på ett bakben… =( Men när vi gick till bilen så travade han på så glatt så… 

Yoggi blir lätt lite överambitiös och glömmer att lyssna på mig när vi ska köra slalomet, eller så blir han väldigt seg och osäker. Upptäckte idag att han tar 12 pinnar felfritt om jag ger kommandot ”slalom” hela vägen igenom, men det kan ju inte vara meningen?… Slutar jag ge kommandot så missar han en port eller slutar helt. Får jobba på det. Han var däremot mycket mer motiverad om han fick köra ett hinder innan och komma i lite fart, så det var ju kul att lösa ett problem i alla fall.

Så himla roligt att träna och så sjukt frustrerande att vara så begränsad och veta att det är flera månader kvar tills jag kan satsa fullt ut igen! Jag har ju dock försökt lämna över till Anders ett bra tag nu, men tyvärr är han inte lika motiverad till träning/tävling på den nivån som jag är. När vi verkligen pratar om det så tycker jag att det verkar som att vi har samma mål och visioner, men sedan rinner det som bara ut i sanden. Jag kan ju liksom bara bidra med planering, upplägg och hjälp att genomföra just nu, jag kan inte göra själva arbetet åt honom. Jag vet att alla inte kan vara sådana tävlingsidioter som jag är, men vi har ändå samma filosofi om att man inte har arbetande hundraser som enbart sällskapshundar och det kräver TRÄNING. Jag har föreslagit spår, agility, lydnad, K9 Nosework. Blir snart galen! Vi har två superfina hundar som är sjukt motiverade till arbete, men en svårstartad handler. Tips?

IMG_1301

Mina älskade grabbar!

0

Tränartankar Del II

Igår hade Härliga Hund en artikel om valpars minne (läs den här) som utgick ifrån en intressant artikel på Perfectpuppycare.com (som du kan läsa på engelska här) och där den sista punkten handlade om att träning med positiva metoder fungerar bättre. Jag kan känna att jag blir lite förvånad/full i skratt att man tycker det är en nyhet fortfarande. Jag gick min instruktörsutbildning på Hundens Hus här i Stockholm och där jobbar man med postiva metoder och det har även de tränare jag anlitat gjort. En del tycker tydligen att det är lite ”fluffigt” (precis som inom hästsporten…), men jag kan inte förstå hur man skulle VILJA träna på något annat sätt! Tro mig, jag har gjort MÅNGA misstag som gått ut över hästar och hundar innan jag förstod och lärde mig vad jag egentligen höll på med och jag önskar mer än något annat att jag kunde ta tillbaka alla de fel som jag gjort! Då kanske Yoggi skulle vilja gå fot bredvid mig, som Harry gör. Vi är bara människor och vi gör fel, det är inget att snacka om, men så länge vi FÖRSÖKER göra rätt och behandla våra fyrbenta kompisar med kärlek och respekt så är jag nöjd.

Min första (och hittills enda) storhäst, Pajaz, honom hade jag det allra största förtroende för och en enorm respekt för hans intelligens, så jag hade ”delat ledarskap” med honom. Min mamma sa att det kunde man absolut inte ha med en häst, men jag tycker det gick utmärkt och vi hade vansinnigt kul ihop! Han lärde mig bra mycket mer än vad jag lärde honom, det kan jag lova! Kanske därför jag inte skaffat någon ny häst än, trots att det är 10 år sedan han lämnade jordelivet i år.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Älskade Pajaz!!!

Min älskade gatuhund Timmy önskar jag också att jag hade haft mer förståelse för VARFÖR han gjorde som han gjorde, men det gick bra ändå! Han hade det största hjärta man kan tänka sig och fick mig att skratta och uppskatta honom varje dag. Jag ser så väldigt mycket av honom i Harry och är glad att jag fått en ”andra chans” med honom.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Finaste Timmy-Tut!

Alla mina erfarenheter och gamla kompisar ligger till grund för hur jag vill träna hästar, hundar och elever idag och jag är nöjd med att ha landat i de tankar jag har. De sätts på prov när man då får hundar som Cid & Seifer till exempel, men om man bara härdar ut så är belöning så mycket större. För vem vill egentligen ha en vän som är ens vän för att den är rädd för vad som skulle hända om den satte sig emot?…

Och vi människor funkar ju likadant egentligen! Forskning visar att positiv förstärkning funkar mycket bättre på människor än negativ. För om du gör fel och blir ”bestraffad”, så har du ju fortfarande ingen aning om vad du ska göra för att det ska bli rätt och kanske därför väljer att inte försöka igen överhuvudtaget. Gör du däremot rätt och blir ”belönad”, så ökar sannolikheten att du gör om samma sak och kanske törs testa nya grejer också! Win, win!

Yoggi och Harry under filten

Mina gurus i vardagen!

0

Livslångt Lärande

Som många av er vet, så är jag utbildad hundinstruktör och kommer innan dess ifrån många år som ridlärare och instruktör inom hästsporten. Som instruktör så kan man ha alla möjliga inställningar och approacher, från know-it-all till den mer ödmjuka varianten. Jag har alltid älskat att undervisa och det har alltid kommit naturligt för mig. Min mamma jobbade som tränare och ridlärare under hela min barndom och jag satt timmar vid sidan av ridbanan och bara lyssnade på när hon instruerade sina elever. När jag sedan själv började jobba som ridlärare direkt efter gymnasiet, så hade jag ingen formell utbildning, men jag hade något som jag skattar mycket högre både i mig själv och i de tränare jag vill träna för: engagemang och glöd. Man kommer väldigt långt med ett bra öga och intresse. Min moster är också tränare och jag tror att mitt sätt att undervisa ligger mer åt hennes håll än min mammas förvisso, men jag har ändå lärt mig massor av dem båda. Men precis som min moster så inser jag och är tacksam över vad JAG lär mig för varje ny häst/hund/människa som jag instruerar. Det är nog en förutsättning för att älska sitt jobb, om man inte är en person som älskar att tillrättavisa andra förstås… Det finns ju de människorna också.

IMG_3785

Rumänien 2013

2012-05-30 19.21.54

England 2002

När jag nu har haft Cid & Seifer i snart 3 veckor så är min längtan efter att fortsätta jobba med hundar och hästar större än på länge. Att jag dessutom fick ett sms med förfrågan om att hålla dressyrträning i morse gjorde inte längtan direkt mindre… =) För även om (eller kanske snarare tack vare) att Cid & Seifer är så fruktansvärt ”mycket” hund och så lite tränade och jag är färdig att strypa dem ganska ofta för att de inte kan ta minsta kommando eller har ens 2 sekunders stadga — så ger det mig så ofantligt mycket tillbaka! Att se en hund ”klicka” eller verkligen förstå något för första gången är för mig magi. Det är kärlek och glädje och det som får mig att leva. Precis samma känsla som när man har en ridkoleelev som för första gången lyckas byta sittben i traven eller klarar sin första galoppfattning — det är oerhört stort att få vara en del av det där. Nästan roligare än att träna de som redan kommit långt och kan massor, men bara nästan!

För jag ser på Cid & Seifer hur de växer, att deras självförtroende byggs en liten, liten bit i taget och hur de blir lugnare och faktiskt ”smartare” för var dag som går. Det är en fantastisk resa, hur sliten jag än känner mig och hur hopplöst det än känns emellanåt. För vi får aldrig glömma att det är vi som ansvarar för att ge våra hundar och hästar ett bra liv, det är vår skyldighet att se till att de får lek, motion, mat, kärlek och trygghet att växa till att bli bra individer. Vill man inte ha det ansvaret så ska man inte skaffa något djur överhuvudtaget!

Golden tangle

Far & son lek

Seifer tunga

Seifer har en låååång tunga!!!

För mig, varje individ, en ny möjlighet att lära mig massor! Och som jag längtar efter att sitta på hästryggen igen!

0

Vår Fantastiske Harry.

Tänk att den hunden skulle komma till sin rätt på ett äldreboende, vem hade någonsin trott det? Tack vare Johanna på kennel Rottkaiser så insåg vi potentialen i honom, vad han har letat efter i hela sitt liv och vi inte har förstått. För en hund med större hjärta och mer empati är svår att hitta. Han är väldigt mycket Timmy för mig och det gör inte kärleken ett dugg mindre, om man säger så…

Idag bad vi att få träffa en av de boende som vi träffat några gånger, som de har svårt att motivera till något och som inte känner någon större glädje över livet, tyvärr. När de sa att Harry hade kommit på besök, då kunde personen tänka sig att komma upp ur sängen överhuvudtaget och kom ut i uppehållsrummet. Där satt Harry och blev klappad och pratad med i 1,5 timme — helt fantastiskt. Jag fick tårar i ögonen flera gånger, speciellt då personen log eller skrattade, vilket aldrig händer annars enligt personalen. När vi skulle gå sa chefen: ”Tänk att ni på 2 veckor har lyckats med det vi inte klarat av på 2 år.”

Det är så stort. Älskade, älskade, älskade Harry. Tack för att du är du.

IMG_7986